Note to the world

Bebismys kan göra vem som helst killig i själen.



Hopp

 


The end of an era

En 15 kilogrammare på fötterna, en längs benen, en mikrofiberfilt som täcker helheten och en brännhet dator på maggen. Vahaaaarmt! Onödigt vetande, här har ni det.

Ja men visst är det så, jag har nått slutet på en era vilket känns så märkligt att jag inte ens vet var jag ska börja. Det har nu börjat sjunka in men ännu är det lite svårt att förstå att ett stort ångestpaket har lämnats på posten för att skickas vidare ut i tomma intet, förhoppningsvis. Har bestämt mig för att ringa vårdcentralen någon dag för att få hjälp av någon filurare att smuggla in mig på någon hjärnskrynklares kontor ett par gånger i månaden. Har några små problem kvar som jag inte riktigt kan komma underfunn med och lösa på egen hand. De är små, envisa, krypliknande problem som styr mina känslor trots att jag sedan några år tillbaka har lyckats få ett övertag rent tankemässigt. Jag har växt otroligt mycket som människa de senaste åren och jag är otroligt tacksam för allt som jag blivit, fått och varit med om men varför sluta här? Intresset och drivet att växa finns kvar så nu tar vi tag i de där obehagliga och störiga knölarna som ibland lyckas mana fram den fula, osäkra, vrickade eller ledsna Fian. Ibland behöver man ta fram den absolut tydligaste spegeln, en sådan som man aldrig kan köpa själv, för att se de minsta men också de djupast rotade bristerna.

Funderar på om min facepaus ska vara över och om man ska ladda sin kamera för att ge bloggen den efterlängtade makeovern som jag så länge har talat om.



I mörkrets mitt

Det är mörkt, det är kallt och det är fruktansvärt mycket kola i huvudet. Jag är omgiven av väninnor på bussen och jag kan inte hjälpa att jag önskar att någon av mina satt här bredvid. För det skulle faktiskt någon kunna göra, bara i den här bussen finns minst tre platser lediga som jag kan se härifrån. Det var väl några jävlar som bokade biljetter "utifall att" utan att dyka upp, mest bara för att de var gratis. Fast det är skönt att ha två säten för sig själv, då kan man dregla loss bäst man vill när ögonlocken sluts. Hoppas på att fynda ihjäl mig senare, det vore gött.

Gööööööööteborg

Anledningen till varför man ska svara när telefonförsäljare ringer;

Det kan hända att de som ringer är göteborgare och att de väljer att
hålla igång konversationen genom att dra x antal göteborgskämt då
de insett att man inte kommer köpa någonting. Ibland ramlar man på
lustigkurrar och får sig några skratt på köpet. Gott gotti gott gott.


Trettiotusen att i en mening, men jag är rebellisk och bryr mig inte. Coolt.


You can try but never stop me

Det har fixats och donats idag, första lediga dagen på nästan en vecka. Ja, det är nog det jag älskar mest med att arbeta utanför hemmet, man blir så fruktansvärt produktiv på fritiden. Just nu går det på ett ungefär som jag vill, har egentligen ingenting att klaga på. Imorgon hoppas jag på dagen D, men jag tänker inte beskriva den mer detaljerat eftersom det har gett en jäkla otur förr. Dagen D följs av dagen U, dvs. dagen då jag åker buss till Ullared all by myself. Vissa skulle säkert beskriva det som ren tristess men jag tror att det kan bli ganska så trevligt. 05:00-21:00 är jag ute på vägarna samt irrandes runt inne på Gekås och jag hoppas innerligt att P3 gör ett bra jobb med att underhålla mig dagen igenom.

I helgen fick jag mig ändå lite kvalitettid med mina UNDERBARA vänner (shit, jag fick just lite tårar i ögonen när jag skrev det, mes) när jag som enda nykter blandade och serverade dem några drinkar. De tyckte alla att det var bäst att köpa lite cider vid sidan om utifall att drinkingredienserna inte skulle räcka till en bra fylla, jag tror inte det behövdes riktigt. Disneylåtar skrålades ute i vardagsrummet medan de överblivna äggulorna flög i köket. Hur som helst så fattar jag inte hur jag kan gå så lång tid utan att träffa dessa fina, fina människor. Här snackar vi inget smör utan the real deal talk. Umgås vi snart igen?

Och på fredag åker jag till Norrköping tillsammans med min honeypie för att besöka ägaren till den bar där jag önskar att få praktisera i framtiden när körkortet ligger tryggt i fickan. Nervositeten blir allt mer intensiv ju närmare vi kommer veckoslutet och jag hoppas med hela mitt hjärta att hon inte beslutar sig för att testa mig genom att kasta in mig en fredagskväll i ruschen. Även om kunskaperna sitter där de sitter, så tror jag att en mjukstart skulle vara att uppskatta eftersom det kan behövas en aning avdamning i början. Åh gode gud, låt henne tycka om mig och se på mig som en tillgång bakom disken i framtiden.


Nehepp! Om man skulle hämta en smarrig kopia av kitkat i kylskåpsdörren för att sedan fortsätta där vi var. Ikväll blir det RISK med familjernas småttingar, eh.


Brödtext

Hösten går alltid så himla fort och snart är min födelsedag här igen. Det här året uppmärksammar och välkomnar jag min födelsedag, inte så mycket för överraskningar eller tårtbaket utan mest eftersom jag känner på mig att det här året blir mitt år. Det är året jag kommer tillbaka, börjar leva igen. På nytt. Jag har så himla många projekt som jag vill dra igång, som jag vill hålla på med för att jag ska bli mer attraktiv i mina ögon. På senaste tiden har jag tagit många beslut och avstått saker med andras åsikter i åtanke. 2012 ska bli ett underbart år där jag tillåts växa som människa, tar farväl av det som inte är hälsosamt för mig och hälsar välkommen till det ångestfria och lättade jag'et.


Och så blev det seriöst


Shy Ronnie

Ps. Hur vacker är inte Rihanna-bruttan? A-vundsjuka.


Good feeling





No more to be said. Idag fyller lilla Riga 5 bast vilket skapar en mellanshake inombords bestående av
½ nostalgi ½ panik. Var fasen tar åren vägen? I takt med att storbjörnen fyller år börjar man tänka på
den där årsdagen som infinner sig den första december. Snart är vi inne på vårt sjätte år, sugar.
Craaaaazy!

Äh, det går jävligt bra nu hörni. Livspepp.


RSS 2.0