Varför följer ni inte med mig?

Jag har alltså ca sex gånger fler läsare på den här bloggen som inte uppdateras mer än vad jag har på min nya blogg. Behöver ni skjuts eller vad sjutton är det frågan om?

Kom igen. Enkelklicka nu: sofialunden.blogg.se

Release

Ja då var det dags, headern ska förbättras något eftersom pixlarna löpte amok under processens gång, men annars kan man nog anse att bloggen är redo för öppning. Jag hoppas att ni följer med mig till sofialunden.blogg.se?

Fattig på energi

1000 spänn på att jag är den tröttaste tjejen i staden, trots det kan jag inte låta bli att hoppas på en jobbhelg, man är ju trots allt timvikarie. Idag 7.30-16.00, sedan ska jag dö lite. Maha.

Det pysslas...

... och det pysslas med den nya bloggen. Om jag ska vara ärlig blir det riktigt misslyckad rent utseendemässigt men nu har jag strulat med dessa stilkoder i x antal timmar så jag väljer att helt enkelt bara färdigställa och slutföra det hela. Jag hoppas att ni har tålamod, det är en god egenskap det.

Från gammalt till nytt, bra till bättre.


Rekomenderas.


Gårdagens röj slutade med ett brustet hjärta trots nybildandet av ljuva minnen, vad fan är det som händer? Ett telefonsamtal som skar itu skört hjärta med slö kniv. En smärtsam saknad som väcktes av en annan vid panngnuggande och djupare diskussioner. Ett hopp om fortlevande närhet och vänskap som återuppstod till följd av en enda mening, men som senare blev motbevisad som så många gånger förut.

Det är märkligt, jag som hade så himla roligt igår och omgavs av gamla såväl som nya bekanta, vackra ansikten. Kärleksförklaringarna haglade över oss alla och jag fick säga saker som jag sedan länge längtat efter att yttra. Jag fick mig många skratt och hemvägen blev fnittrig samt mysig med herr högstadievän som jag inte ens visste att jag saknat, trots att han på den tiden lyste upp min vardag.

Men så blir det fokus på det onda och de gnagande känslorna dagen efter, trots att tankarna inte finns där. Jag har lyckats lura mig själv under flera år, inte fan är det studierna som orsakar ångesten och stressen som ständigt finns närvarande, de har tyvärr bara blivit lidande. Det verkar som att det slutgiltiga psykbrytet är påväg, något som gör mig såväl skräckslagen som lättad över känslan av ett slut, trots att det kanske blir ett tufft och något dramatiskt sådant. Det måste bli ett slut, nu.

Jag tar tag i min hälsa på allvar och menar för första gången till fullo att det är för min egen skull och inte för att skapa en bättre medmänniska åt andra. Ni får jättegärna vara med på min resa, inom de närmsta 24 timmarna är min nya blogg upplagd som en länk här skulle jag tro. Försök bara, snälla ni, att komma ihåg att det som skrivs bara beskriver en del av en blogg. En tillsynes djup och dyster sådan kan nästa dag te sig lättsam och rolig, precis som människan med fingrarna på tangentbordet. Jag hoppas att ni kan respektera och uppskatta det mångsidiga samt komplexa. Välkomna.

RSS 2.0