Slit mig i stycken


En glider mig ur händerna medan jag skriver.
En flydde landet, kom aldrig mer igen.
En flydde staden, fann lyckan i huvudstaden.
En klev in i det militära, flydde staden, kom aldrig mer igen.
En lämnade staden för någon ny, kommer definitivt aldrig tillbaka.
En hittade kärleken i söder, kommer förhoppningsvis åter någon gång.

- Hur ska man våga och orka luta sig mot någon när man vet att man
plötsligt faller handlöst till marken när personen inte längre står kvar?


Min vän, själsfrende och bollplank har tillslut flyttat, och först nu har jag förstått det på riktigt. Det slog till som ett basebollträ i magen, varför kan man inte få ha hela kakjäveln ibland? Känns som en typisk vuxengrej, "man kan faktiskt inte vara lycklig heleeea tiden". Nehe, och varför i helvete inte då, undrar jag?

Jag har så fruktansvärt mycket fina människor runt mig som jag älskar och avgudar, utan någon som helst tvekan. Men så har jag också de som på något vis har lyckats ta det där sista klivet in i mitt hjärta och som på något sätt håller ihop alla artärer och vener inom mig så att hjärtat kan fortsätta slå. Och av någon outgrundlig anledning så lyckas jag tappa dessa människor på vägen hela jävla tiden och eftersom jag vet att det inte tjänar något till att krampaktigt kämpa emot, så kan jag bara stå och titta på.

Och det gör ont, så fruktansvärt och outhärdligt ont. Jag menar inte att jag inte unnar mina älskade all lycka i världen, för det gör jag verkligen, men jag tycker faktiskt att det räcker med prövningar inom det här området nu. Jag har fattat, okej?! Jag förstår att det som inte dödar gör en starkare, ensam är stark och allt det som låter så bra för den som är sårad och lämnad kvar. Men likförbannat saknar jag er så mycket att det till och med gör ont när jag väl träffar er, hur knäppt är inte det? Kan vi alla inte bara finna lyckan på samma plats? Och ni som tjatar sönder mig om att prata med någon (alla utom er givetvis, det krävs ju professionell kunskap för att finnas där och stötta), sluta slösa er tid på att läsa det här om det stör er. Det här är min spya och den rör ni inte!

För att vara glad behöver man ibland få vädra ut all skit som man samlar på sig med tiden, nu känner jag mig lite urblåst av det korsdrag som blev så nu klarar jag mig ett tag till.

 


Kommentarer
Postat av: Pia

'"man kan faktiskt inte vara lycklig heleeea tiden". Nehe, och varför i helvete inte då, undrar jag?'



SÅ JÄVLA SANT.

<3

2011-05-17 @ 20:20:25
Postat av: Linda

Jag har inget emot dina spyor<3

2011-05-17 @ 22:02:56
URL: http://lindarasberg.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0