Utslagen på köksgolvet

Ett ilsket illamående och ett yrsel utan dess like förstör min dag idag. Rummet snurrar och jag väntar på den första uppkastningen, vad är det här nu då? Jag får inte vara sjuk mer än en dag, jag behöver pengarna och måste jobba så mycket jag bara kan. Fan kroppen, imorgon får du fanimej se till så att du är återställd.

Bästa smildragarlåten genom tiderna?


Jo tack, direkt in i hjärtat.


Kanske den finaste komplimang jag någonsin fått.

Ibland är jobbet himla härligt, när man gör dystra människor glada och får
ett leende, en kram eller bara en menande blick som tack för hjälpen.
Det betyder mycket att man får måla med lite färger i en människas svartvita liv.


Juni 2007: Röd

Ja men just det, så såg jag ut!

Jag antar att jag borde ursäkta mina härliga ansiktsuttryck och mitt sönderpermanentade hår,
men orkar jag verkligen det? Jag bryr mig inte så värst utan vill helst av allt bara påminna er ´
(egentligen mig själv) om att jag faktiskt var röd en gång i tiden, närmare bestämt för fyra år
sedan. På't igen ba'!

Det är underbart att Pias bilddagbok lever kvar fastän den inte längre är i funktion, för jag
kan fortfarande gå in där och titta efter hur jag såg ut för flera år sedan, rätt smart.
 
Jag gillar vad den röda hårfärgen gör med mina ögon. Färgförpackningen får helt enkelt fungera
 som en morot, ett mål. Så nu jävlar kör jag!



Inspirationen är såklart på topp när ekonomin är på botten




Jag vill köra på rött



... och inte vara brunett som majoriteten av er verkar tycka
att jag ska vara. Det är coolare att vara röd, på riktigt.

Drunken sailor



(Bild lånad från sis blogg alunden.blogg.se)


Min lilla mamma och PA har låtit mig leka i barskåpet deras ett par gånger. Det har blivit
mojito, mai tai (bild), irish coffee och daiquiri. Jag vet ju hur fruktansvärt roligt det är, men
nu händer det som jag fruktade skulle hända, jag börjar glömma känslan av att stå bakom
disken. Så nu hoppas vi att jag kan köra igång med den där praktiken snart så jag får en redig
påminnelse. Det är ju hur jäkla (här behövdes det faktiskt en svordom, mamma) kul som helst.


Help needed



Vänligen klicka på bilderna för en förstoring.



Alltså försök tänka bort det härliga valet av frisyr på bilderna och föreställ er dessa färger på mig, fast i mer naturliga färger såklart. Visst känns det som att jag är en "kall" person? Eller..?

Något måste hända, förändring måste ske. Fy farao så trött man kan bli på sin hjässtuss.


Typiskt

Det efterlängtade och önskade samtalet kom aldrig, jag antar att det ändå inte hade inneburit ett positivt svar. Men fasiken vad jag hoppades ska gudarna veta.

I rather dance then talk with you

So let your hips do the talking


Alltså, ibland är det bara jävligt mycket på en och samma gång. Multitasking, multithinking, multiworrying är ingenting för mig hörni. Hjärtat vill åt ett håll, huvudet åt ett annat och nu snart är det dags att bestämma sig. Telefonen ligger stilla och tyst på laddning. Hjärtat bultar så jag får insides blåmärken, eftersom jag vet att så fort yuppinallen börjar ljuda så är det dags. Dags att fatta ett beslut som jag egentligen inte är ett dugg behörig att fastställa, kul.

Men egentligen är det faktiskt det, kul. Oavsett vad jag väljer och vad beslutet blir, så är jag övertygad om att det kommer bli roligt. Det är synd bara, att det kan vara så ruskigt mäktigt och tungt att välja mellan kul och jä-hättekul.  I-landsproblem? Javisst! Men det här blir bra, skitbra! Det är här jag hör hemma, jag är 23.




Ut genom fönstret bara



När jag var liten, åtminstone yngre än vad jag är nu, så hörde jag talas om de familjer som under sommaren ställde undan tv'n. Jag kommer ihåg att jag önskade att vi skulle göra detsamma, så att vi istället tvingades göra en massa roliga saker tillsammans om kvällarna och helgerna. Men så blev det aldrig, så nu slår jag slag i saken på egen hand tror jag. Tyvärr kan jag väl kanske inte ställa undan den med respekt för övriga tittare i lyan, men jag tänker åtminstone ta avstånd från den själv. Sedan distanspluggstiderna har jag fått ett litet hat/kärleks-förhållande till den där dumburken och det lyckas emellanåt göra mig lite halvt fucked up. Så hej svejs på dig gamle vän, nu för en tid framöver kommer du bara gå igång när det är ett samspel med dvdn under regniga dagar på gång.


Önska mig lycka till idag, this is it.
No pressure at all.

Peppar peppar

Nu känns det som att allt börjar stabiliseras lite och de framtida vägvalen syns allt mer tydligt. Dagen igår var intensiv då jag skulle slutat 15:00 men kom iväg först 21:00 från att ha jobbat sedan 07:15. Däremellan tryckte jag in ett besök hos veterinären då gatuhunden min rotat fram 70% choklad ur en väska när herr hundvakt låg och sov. Ni som hade ett oförklarligt missat samtal på mobilen från mig, bör veta att det rörde sig om ett halvt panikartat raggande efter skjuts. Tusen och återigen tusen tack till finaste Pernilla som ställde upp och hjälpte mig något enormt!

Efter en dag fylld med leenden, skämt och tacksamma blickar kände jag att arbetet nu börjat bli riktigt roligt. Men så kommer ett sådant där vrickat samtal där personen ifråga kastar ur sig skit över en, trots att man inte ens är skyldig till 0,1% av alla anklagelser. Fan vad gött det är, hörni. När ett enda samtal kan hämta ner en från molnpromenaden för att senare låta en klättra uppåt igen. Det tråkiga är då att när man väl kommer tillbaka upp i det blå, så har man ett magont som inte kan förklaras med ord men som ändå finns där, trots att man inte känner någon som helst skuld över det hela. Energitjuvar, don't we love them?

Men inatt fick jag sova ut och hur skönt var inte det? Efter ett samtal med min chef insåg jag vilken tur jag har att just hon bossar över mig, för första gången på länge kan jag säga att jag har en riktigt bra chef. Sluta gilla. Det enda jag har att klaga på idag (för man måste ju alltid klaga på något? fy faan sofia) är att jag saknar mina vänner något otroligt, jag tror att den här dagen egentligen var avsedd för att träffa sina nära men så blev det inte tillföljd av dålig planering från mitt håll.

Åter igen pladdrar jag på om mest ingenting, jag återkommer snart och då förhoppningsvis med lite bilder. Tills dess får ni ta ruskigt väl hand om er!

En dag närmare vägskälet




Det är fantastiskt hur en instabil grund samt tillvaro kan påverka ens sinnesstämning och hälsotillstånd på det mentala planet. Ena dagen känner jag mig som en den rätt så självsäkra och livsglada kung som jag faktiskt anser mig vara, vandrandes på rosa moln i en miljö som kanske inte är att föredra men som ändock fungerar tillfälligt. Andra dagar känns tunga som betong och får en lätt att tvivla på existensen i sin helhet, hey what's up with that? Okej, nu lät det som att jag är nära att knyta min öggla och klättra upp på stolen, vilket kanske är liiiite av en överdrift. Men när man har 40 ställningstaganden väntandes bakom den dörr som står på glänt, blir man lätt lite darrig på foten och man överväger gärna att stanna inne och göra en törnrosa.

För jag vet med säkerhet att mitt liv kommer ta en vändning, men jag har svårare att förutse när samt åt vilket håll det kommer att styra. Det känns lite som att jag kör något slags "sanning eller konsekvens" med mitt liv och att jag med andan i halsen bara väntar på att flaskan ska sluta snurra. Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag slipper en långtradare med någon på M som det egentligen inte är något större fel på, men som jag ser som uttråkande och opassande i längden.

Vad ska det bli av mig?

Ah just det, det gick åt helskotta med det där laktosfria så nu sitter jag här med en smärtande mage och trånga kläder efter att ha smällt i mig 2 liter gräddglass på två dagar. Så kan man göra! Det tyckte jag var smart. Väldigt smarteh. Imorse körde jag hundpromenad vilket två små hundar verkade uppskatta, bad och lek i sanden är alltid att uppskatta! Nej nu får mina syskonisar komma över snart, här behövs det lite sällskap allt. Imorgon jobbar jag heldag men därefter kör vi på tre dagar ledighet, skönt som tusan och bra för skolarbetena som det skall ägnas lite tid åt. - Märkte ni hur osammanhängande allt blev? Äh, sue me!

Nej men se på faan!



Jag vet en tjej som ska till Kroatien om en månad, mest bara för att hon har en alldeles för generös mamma och för att hon tycker att det ska bli skitkul att sola, bada och dricka drinkar tillsammans med kvinnorna de två i familjen.
Feel free to express your envy, people.


Rätt trött sådär




Sitter och försöker klura ut varför man har dagar som dessa ett par gånger om året, vilken den gemensamma nämnaren är liksom. Skitdagar är i alla fall vad de är, avskyr när de dyker upp sådär ovälkomnat och oväntat. Dagar som dessa känner man sig oattraktiv som person och man är superberoende av bekräftelse från de som man tycker om och ser upp till. Tänker jag bara logiskt så vet jag att jag i vanliga fall är ett rätt stort fan av mig själv, men just nu vill inte det logiska möta upp och tackla det som gnager i nuet.

Fan vad träligt det är när man är instabil i sig själv, alla ens negativa egenskaper, såväl de bearbetade och undanlagda som de svårlösta och kvardröjda, kommer fram för att kasta en skugga över det positiva. Det har blivit lite för många sådana dagar på sistone, är sömnbrist en bidragande faktor kanske? Eller att jag helt enkelt känner mig jävligt obekväm i det liv jag lever för tillfället?

Ah just det förresten, den första arbetsdagen gick helt klart över förväntan. Att arbeta i hemtjänsten verkar vara ett rätt okej jobb och man får för det mesta träffa rätt härliga gubbar och gummor. Jag kan dock inte neka till att jag ständigt suktar efter ett bartenderjobb på heltid, jag har ett sådant sug efter att utvecklas. Men tills dess ska jag traggla det jag lärt mig i Grytis, man får ta tillvara på de stunder man får över till att rabbla recept, tex. sittandes på en bänk i tvättstugan i väntan på att vårdtagarens handdukar ska torka klart.

Gud vad glad jag är för mina bebbar. Puss och godnatt!

När man som minst anar en förändring

- ställs hela livet på sin spets och man kan plötsligt vänta sig en helomvändning. Jag som trodde att jag var känslomässigt fucked up när jag befann mig i Grythyttan, men idag insåg jag att det kunde bli värre än så. Det är mycket som händer inom mig just nu, det kommer bli många stora förändringar i mitt liv som kommer få mig ur balans men som förhoppningsvis även kommer få in mig på rätt spår tillslut. För att spåra rätt måste man ibland spåra ur, eller?

Igår fick jag se mina små, älskade pigor men genom kisande, trötta ögon som mest av allt ville sluta sig. Det blev några nyktra krogrundor där jag la 100% fokus på bararbetet och på hemvägen var jag mer än positiv. Träffade och pratade med himla trevliga människor, fick lite halvkoll på hur de arbetar och hoppet om en praktikplats växte sig ännu större.

Ikväll tror jag på filmkväll med ostbricka hos Effe, jag måste faktiskt prioritera mina energikällor framför pluggångest i den här mörka lägenheten. Tänkte bara doppa ned näsan i handledningsboken för en stund så att jag kommer igång med sattyget. Som jag längtar till den dag när mina skulder är betalda och bartendergenen är fullt utvecklad, då ska här firas med bland annat en ny garderob vilket verkligen kan behövas. Nehe, up up and away var det ja!


Saknar er redan, grytisar.



Sara framför platsen där alla ansiktsätande knott hänger.


03:38




100 spänn på att mamma kommenterar min vikt imorgon. Jag har tunnat ur lite, det är sant, men det är verkligen bara en massa laktossvullnad som har avlägsnats från min kropp och det känns så fruktansvärt bra. Magen känns "ren" och smärtar inte ett endaste dugg. Nu gäller det bara för mjölkfia att hon håller sig borta från alla goda röror och jox när hon kommer hem. Tänk att jag inte förstod vad problemet var förrän nu?

Ni märker hur himla intelligenta och intressanta mina inlägg blir när jag sitter uppe istället för att sova? Äsch, screw it. Fick nyss besök dock, klockan tre på natten sådär. Det var en stycket Jakob med sönderslagen hand och iris långt bak i nacken. Det var svårt att hitta hem tyckte han efter att ha slagit sönder en dörr någonstans i byn.

Jag säger åt honom (som den visa uggla jag är) att han måste söka hjälp för det där beteendet, han kan ju inte gå runt och slå sönder sig själv eller saker runtikring. Då svarar han; nej men annars brukar jag inte slå sönder mig eller saker, då brukar det vara andra jag slår sönder. Vi får hoppas att han inte visste vad han talade om eller att det blir bättring i framtiden.



Lite beröring hade varit något,
av den rätta sorten dvs.
Annars får det vara...

När hela byn sover lugnt




Sömn är visst inte att tänka på inatt, jag har så mycket myror i kroppen att jag lägger ned projekt nanna-kudde helt. Hoppas istället på att det ljusnar till snart så att jag kan hitta på någonting. Kanske en promenad?

Herregud vad jag kommer sakna barpassen! Jag har haft en sådan himla tur med musiken som dånat ut ur högtalarna. En lärare spelade endast den musik som jag äh-hälskar, medan en annan lyssnade på sådant som jag avgudar fast med vissa undantag. Fantastiskt! Gud vad jag har saknat musiken i min vardag.

Vem är jag nu då?

När jag tänker efter känns det rätt läskigt att inte längre veta vem jag är och var jag ska.
Äsch, det löser sig alltid.

När slutet är här

Jaha, då står det klart; jag är officiellt en utbildad bartender. Jag har lärt mig så otroligt mycket de här tre veckorna och ändå är jag inte nöjd, jag vill ha mer! Jag vill bli sådär ruskigt vass som man blir efter tio år i branschen, och helst vill jag bli det igår. Tålamodet räcker inte alltid till och inte heller självförtroendet, något som det lidande betyget vittnade om idag. Att det ska vara så himla svårt att bara stå på sig? Jo men det är det när man har inprintat i huvudet sedan barnsben att "man inte ska uttala sig om man inte är säker på sin sak" osv. Det blir inte direkt lättare när de där ögonen som gör en alldeles svag/stum bevakar varenda liten rörelse som man gör.

Kvällen blev som den blev, jag fick mig lite (nykter) dans med Catti i lusthuset samt här hos mig innan vi promenixade till de andra i bastun. Återigen kände jag mig gammal och tråkig när jag påmindes om att vissa personers syn på festande inte stämmer överens med min. Jag saknar mina tjejor, våra spellistor och vårt ös på golvet tills svetten rinner! Men med det sagt måste jag understryka hur mycket jag kommer att sakna vissa som jag träffat och kommit lite närmare här borta. Det var riktigt tragiskt att behöva säga hejdå till tusse-Catti, söta Sara, solstrålen Rasmus, bitterfittan Christer, glädjedödaren Carl-Jan och Adam aka Skurt. De är ett gäng störtsköna nissar som jag kommer att sakna otroligt mycket, tack för att ni gjorde den här tiden så himla fin!

Helt ärligt måste jag säga att den här luftbubblan var det bästa som skulle kunna hända mig just nu, eftersom den tillät mig att andas, inspireras och drömma om ett liv som jag trodde var förlorat och förbi. Men se där, plötsligt kom jag i kontakt med mig själv igen och insåg att jag faktiskt inte är 55+, trots att jag praktistk taget har levt som en pensionär i några år. Nu gäller det att leta luckor och möjligheter så att jag inom en snar framtid kommer bort från den skadliga miljö som jag ständigt har dragits till i lilla Katrineholm. Jag kommer behöva testa mina vingar och möta människor som jag beundrar och mår bra av, som här. Herregud, nu blev det tungt och träligt här. Jag avslutar med att sammanfatta kvällen med en blöt längs kinden, mest eftersom jag är den sämsta när det gäller att säga tack och hej till människor som jag ännu inte fått nog av.


RSS 2.0