Vilket dygn alltså.

  Här händer det grejer vill jag lova. Det var jätte trevligt och mysigt hemma hos mormorn igår med läskigt god mat, solsken och glada släktingar. Var inte så värst sugen på att gå ut, som alltid, och det blev inte bättre av att mormor kommenterade mitt mörka hår, som vanligt, jag ser visst ut som ett lik. Därefter kom en viss släkting kom fram till mig, helt ogenerat och väldigt seriöst, och sa: - Fia, har inte du gått upp i vikt? Känns otroligt peppande innan utgång måste jag säga. Givetvis så sprack kjoljäveln när jag drog på mig den när jag kom hem. Dags att börja träna och äta sunt?
  Jag ville som sagt satsa på att vara med hela kvällen och följa med sällskapet till statt, men så blev det visst inte. Jag drack i vanlig takt och allt kändes skoj. Problemet var nog att eftersom jag inte har druckit på riktigt på över ett halvår så har väl min kropp avvant sig lite kan jag tänka mig, så när jag drack samma mängd, i samma takt som jag gjorde förr, så fick min kropp en liten chock. Därför gick jag hem vid elva tiden p.g.a. illamående, när de andra gick ner på staden. När jag tog vägen genom sjukhusparken så möttes jag av en jätte stor hund, det var en sådan konstig känsla för det tog jätte lång tid att förstå att det faktiskt var en hund. Man skulle kunna tro att jag hade blivit drogad (vilket jag inte hade blivit) då hela min omgivning kändes så himla flummig. Sedan tog det mig säkerligen en kvart att skriva ett sms som ändå inte blev gramatiskt rätt. Fick pausa på en parkbänk för att samla mig, vilket jag gjorde genom att räkna buskar. 24 stycken. Hur som helst så var allt märkligt värre och jag kom ganska snart fram till att det här med drickande verkligen inte är min grej längre. Har misstänkt det länge men igår kände jag efter och insåg att även om jag hade blivit "lagom och perfekt full" så hade jag ändå hellre varit nykter. Så nu är det slut med sådana fasoner. Hädanefter sitter jag med som ordningsvakt på fester tror jag, det kan nog bli ganska skoj det med.
  Kommer hem i alla fall och låter Jocke skratta lite åt mitt beteende, trots att jag inte riktigt förstår vad han skrattar åt. På något sätt lyckas jag lägga mig i sängen och slockna. Vaknar upp med torr hals och illamående mitt i natten. Går upp, hämtar mig lite vatten, går tillbaka till sängen. Jag dricker några klunkar, lägger huvudet på kudden och väntar på att vattnet ska sjunka ner i magen. Jag tänkte dricka mer så jag höll fortfarande kvar det stora glaset med iskallt vatten i min hand, men när jag låg där så var det himla svårt att låta bli att somna. Så jag gjorde det, somnade. När man sover, kära vänner, så ska ni veta att man inte har så himla mycket kroppskontroll så när jag somnade, så gjorde även min hand det. Detta resulterade i att det stora glaset med iskallt vatten faller omkull i sängen och allt vatten smeker min rygg samt madrass. Jag gick upp och hämtade papper att torka med (samtidigt som jag var ganska illamående och trött så jag var inte alltför glad). Torkade upp det mesta och gick tillbaka till toaletten för att spola ner torkpappret. Vad händer? Stopp i toaletten. När det blir stopp så känner jag att det börjar hända grejor i magen och att det lilla jag har kvar letar sig uppåt mot munnen, längs halsen. I sista sekunden får jag igång toaletten och kan dela med mig av mina matrester och en stor mängd vatten som har färgats rött av en del blod. Men sen så, då sov jag ganska gott i min kalla, blöta säng.
  Kom ganska nyligen hem från Trolldal där jag och mamma såg Winnie med sin "nya" ägare. Kändes otroligt konstigt och lite jobbigt, mest för att hon påminner om allt det gamla som inte längre finns kvar, men också för att jag såg hur jobbigt mamma tycker att det är. Gråter du så gråter jag, mamma. Vi kom i alla fall överens om att de var urfina tillsammans och att hon har det himla bra där hon är.
  Jaha, och vad hände nyss då? Jo, när jag går ut på msn så skriver en tjej (som inte ens var med oss igår) och frågar hur det gick med Pernilla. Jag frågar givetvis vad det var som hände och hon berättar att Pernilla fick åka ambulans från statt igår. Fan vad ont i magen man får när man får höra sådana saker så långt i efterhand. Så att alla vet och så att ingen diktar ihop en egen historia, så kan jag säga att hon hamnade mittemellan två killar som slogs och att hon fick ett ordentligt slag i ansiktet. Jag tror att hon är okej, men fan vad arg jag är på de där samvetslösa asen (rent ut sagt). Jag hoppas att de får betala igen alla kostnader. Minst.
  Ja ja, nu ska jag bli glad igen och bege mig ut i solen med min hund tills Pia och Agneta möter upp oss någonstans. Ha en fortsatt trevlig påsk, hejdå hejdå!




Kusinerna hos mormor. Gratulerar kusin Christoffer 20 år.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Spydde du blod? OJ, det var värst!

2009-04-12 @ 18:49:25
Postat av: Pia

Vafan, det var jag som skrev. Herregu, jävla bloggskit.

2009-04-12 @ 18:50:01
Postat av: Karlsson

Vilket äventyr du! Jag är glad att jag fick ta del av mittenpartiet tillsammans med dig..! Men jag vill be om ursäkt för att vi (kanske framför allt jag då) i så stor utsträckning bidrog till promillehalten i din stackars kropp... Ringer dig nu :)

2009-04-12 @ 21:48:43
Postat av: Tina

oj, oj, oj. Det var värst vad mycket du hann uppleva på en och samma dag.

2009-04-13 @ 08:54:25
URL: http://tinaberggren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0