Jag har alltså ca sex gånger fler läsare på den här bloggen som inte uppdateras mer än vad jag har på min nya blogg. Behöver ni skjuts eller vad sjutton är det frågan om?

Kom igen. Enkelklicka nu: sofialunden.blogg.se

Ja då var det dags, headern ska förbättras något eftersom pixlarna löpte amok under processens gång, men annars kan man nog anse att bloggen är redo för öppning. Jag hoppas att ni följer med mig till sofialunden.blogg.se?

1000 spänn på att jag är den tröttaste tjejen i staden, trots det kan jag inte låta bli att hoppas på en jobbhelg, man är ju trots allt timvikarie. Idag 7.30-16.00, sedan ska jag dö lite. Maha.

... och det pysslas med den nya bloggen. Om jag ska vara ärlig blir det riktigt misslyckad rent utseendemässigt men nu har jag strulat med dessa stilkoder i x antal timmar så jag väljer att helt enkelt bara färdigställa och slutföra det hela. Jag hoppas att ni har tålamod, det är en god egenskap det.

Rekomenderas.


Gårdagens röj slutade med ett brustet hjärta trots nybildandet av ljuva minnen, vad fan är det som händer? Ett telefonsamtal som skar itu skört hjärta med slö kniv. En smärtsam saknad som väcktes av en annan vid panngnuggande och djupare diskussioner. Ett hopp om fortlevande närhet och vänskap som återuppstod till följd av en enda mening, men som senare blev motbevisad som så många gånger förut.

Det är märkligt, jag som hade så himla roligt igår och omgavs av gamla såväl som nya bekanta, vackra ansikten. Kärleksförklaringarna haglade över oss alla och jag fick säga saker som jag sedan länge längtat efter att yttra. Jag fick mig många skratt och hemvägen blev fnittrig samt mysig med herr högstadievän som jag inte ens visste att jag saknat, trots att han på den tiden lyste upp min vardag.

Men så blir det fokus på det onda och de gnagande känslorna dagen efter, trots att tankarna inte finns där. Jag har lyckats lura mig själv under flera år, inte fan är det studierna som orsakar ångesten och stressen som ständigt finns närvarande, de har tyvärr bara blivit lidande. Det verkar som att det slutgiltiga psykbrytet är påväg, något som gör mig såväl skräckslagen som lättad över känslan av ett slut, trots att det kanske blir ett tufft och något dramatiskt sådant. Det måste bli ett slut, nu.

Jag tar tag i min hälsa på allvar och menar för första gången till fullo att det är för min egen skull och inte för att skapa en bättre medmänniska åt andra. Ni får jättegärna vara med på min resa, inom de närmsta 24 timmarna är min nya blogg upplagd som en länk här skulle jag tro. Försök bara, snälla ni, att komma ihåg att det som skrivs bara beskriver en del av en blogg. En tillsynes djup och dyster sådan kan nästa dag te sig lättsam och rolig, precis som människan med fingrarna på tangentbordet. Jag hoppas att ni kan respektera och uppskatta det mångsidiga samt komplexa. Välkomna.

Bebismys kan göra vem som helst killig i själen.



Hopp

 

En 15 kilogrammare på fötterna, en längs benen, en mikrofiberfilt som täcker helheten och en brännhet dator på maggen. Vahaaaarmt! Onödigt vetande, här har ni det.

Ja men visst är det så, jag har nått slutet på en era vilket känns så märkligt att jag inte ens vet var jag ska börja. Det har nu börjat sjunka in men ännu är det lite svårt att förstå att ett stort ångestpaket har lämnats på posten för att skickas vidare ut i tomma intet, förhoppningsvis. Har bestämt mig för att ringa vårdcentralen någon dag för att få hjälp av någon filurare att smuggla in mig på någon hjärnskrynklares kontor ett par gånger i månaden. Har några små problem kvar som jag inte riktigt kan komma underfunn med och lösa på egen hand. De är små, envisa, krypliknande problem som styr mina känslor trots att jag sedan några år tillbaka har lyckats få ett övertag rent tankemässigt. Jag har växt otroligt mycket som människa de senaste åren och jag är otroligt tacksam för allt som jag blivit, fått och varit med om men varför sluta här? Intresset och drivet att växa finns kvar så nu tar vi tag i de där obehagliga och störiga knölarna som ibland lyckas mana fram den fula, osäkra, vrickade eller ledsna Fian. Ibland behöver man ta fram den absolut tydligaste spegeln, en sådan som man aldrig kan köpa själv, för att se de minsta men också de djupast rotade bristerna.

Funderar på om min facepaus ska vara över och om man ska ladda sin kamera för att ge bloggen den efterlängtade makeovern som jag så länge har talat om.

Det är mörkt, det är kallt och det är fruktansvärt mycket kola i huvudet. Jag är omgiven av väninnor på bussen och jag kan inte hjälpa att jag önskar att någon av mina satt här bredvid. För det skulle faktiskt någon kunna göra, bara i den här bussen finns minst tre platser lediga som jag kan se härifrån. Det var väl några jävlar som bokade biljetter "utifall att" utan att dyka upp, mest bara för att de var gratis. Fast det är skönt att ha två säten för sig själv, då kan man dregla loss bäst man vill när ögonlocken sluts. Hoppas på att fynda ihjäl mig senare, det vore gött.

Det har fixats och donats idag, första lediga dagen på nästan en vecka. Ja, det är nog det jag älskar mest med att arbeta utanför hemmet, man blir så fruktansvärt produktiv på fritiden. Just nu går det på ett ungefär som jag vill, har egentligen ingenting att klaga på. Imorgon hoppas jag på dagen D, men jag tänker inte beskriva den mer detaljerat eftersom det har gett en jäkla otur förr. Dagen D följs av dagen U, dvs. dagen då jag åker buss till Ullared all by myself. Vissa skulle säkert beskriva det som ren tristess men jag tror att det kan bli ganska så trevligt. 05:00-21:00 är jag ute på vägarna samt irrandes runt inne på Gekås och jag hoppas innerligt att P3 gör ett bra jobb med att underhålla mig dagen igenom.

I helgen fick jag mig ändå lite kvalitettid med mina UNDERBARA vänner (shit, jag fick just lite tårar i ögonen när jag skrev det, mes) när jag som enda nykter blandade och serverade dem några drinkar. De tyckte alla att det var bäst att köpa lite cider vid sidan om utifall att drinkingredienserna inte skulle räcka till en bra fylla, jag tror inte det behövdes riktigt. Disneylåtar skrålades ute i vardagsrummet medan de överblivna äggulorna flög i köket. Hur som helst så fattar jag inte hur jag kan gå så lång tid utan att träffa dessa fina, fina människor. Här snackar vi inget smör utan the real deal talk. Umgås vi snart igen?

Och på fredag åker jag till Norrköping tillsammans med min honeypie för att besöka ägaren till den bar där jag önskar att få praktisera i framtiden när körkortet ligger tryggt i fickan. Nervositeten blir allt mer intensiv ju närmare vi kommer veckoslutet och jag hoppas med hela mitt hjärta att hon inte beslutar sig för att testa mig genom att kasta in mig en fredagskväll i ruschen. Även om kunskaperna sitter där de sitter, så tror jag att en mjukstart skulle vara att uppskatta eftersom det kan behövas en aning avdamning i början. Åh gode gud, låt henne tycka om mig och se på mig som en tillgång bakom disken i framtiden.


Nehepp! Om man skulle hämta en smarrig kopia av kitkat i kylskåpsdörren för att sedan fortsätta där vi var. Ikväll blir det RISK med familjernas småttingar, eh.

Ps. Hur vacker är inte Rihanna-bruttan? A-vundsjuka.